Jag har börjat förstå folk som släpper taget om deras drömmar. Jag har börjat förstå att man ibland måste prioritera lite annorlunda än man först hade tänkt. Känner mig full av hopp för framtiden samtidigt som att det känns väldigt tomt. Vaknar, går till jobbet, kommer hem, dör. Spenderar helgerna med att vila ut, blir inte mycket tid över till att orka med annat. Det är jag lite ledsen över, för jag vill inte tappa greppet om det intresset jag har.
Funderat länge på en liten kortfilm som jag velat göra. Har tänkt på det varje dag på väg till jobbet. Men så kommer jag på att jag knappt har tid och ork till att fixa någon som vill bli filmad, filma, och redigera under en helg bara.
Har ju sökt lite kurser till våren. Högst upp på listan står Filmvetenskap, sedan är det diverse olika journalistkurser och Bildanalys och lite sånt. Vi får se vad det bli. Ja, vi får se vad det blir...
Träffar inte så mycket människor heller, tappar allt fler runtom mig. Inser ju efter ett tag att man växer ifrån varann, kanske för att man har vuxit och blivit helt olika personer sedan man träffades. Försöker hålla fast vid de som jag tycker är viktigast och som stärker mig istället för att stjälpa mig, resten kan gå, resten behövs inte. Greppar tag om nya bekantskaper istället och hoppas att de är bättre för mig.
Jobbet går i alla fall bra, jag lever och har hälsan (relativt), och ett litet musiktips är Jonathan Johanssons nya album Klagomuren. Det är fantastiskt.
