Vi sitter ute på gräsmattan, tätt intill med armarna om varann för att hålla septembernattens kyla borta. Det är ingen där förutom vi och du viskar försiktigt i mitt öra:

– Du är så vacker.

Sedan kysser vi varandra och för en stund så tror jag att du talar sanning.

The complications you could do without when I kissed you on the mouth.

Livet går långsamt fram men samtidigt så fruktansvärt fort. Jag har varit arbetslös i hundrasjuttiofem dagar och det är nog det sämsta som hänt i mitt liv, arbetslösheten. Dagarna går som slowmotion i ultra-rapid. Vill att det blir januari så att jag får något att göra, bara ge mig något att göra, jag skiter i vad det är. Jag vill inte sitta hemma längre. Jag vill hitta tillbaks till min kreativitet, vill ta mig ut ur bottenlös tristess, vill inte vara död längre.

Det är därför det är så dött här. Opersonligt och avskalat. Vill fylla dessa vita sidor med färggranna bilder på leenden och fina minnen, och utanför fönstret faller bara vita, kalla jävla snöflingor.

Men jag har bestämt mig för att ta upp det här med läsning. Kanske kan det få mig på bättre tankar, att försvinna in i en bok och drunkna i någon annans ord för ett tag. Känner på mig att önskelistan inför julen kommer fyllas med böcker;

John Steinbeck - Vredens Druvor
Franz Kafka - Processen
Franz Kafka - Förvandlingen
Gunnar Ardelius - Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket
Charles Baudelaire - Det Ondas Blommor
Jack Kerouac - På Väg

Om ni har något bra boktips får ni gärna dela med er!

Fin film. Se den!

Vampire Weekend gör de bästa videorna.

Tack ska du ha, du som filmade på Kafé 44. Finaste spelningen i mitt liv.

Ville bara säga det att ibland gör man rätt och ibland gör man fel och ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå. Och det är lite så det är just nu.

Är bara lite kär i deras musik just nu för tillfället.

There's nothing here when I think of you
Except pink soft lips and eyes so blue
Your curious fingers playing with my hand,
and lips searching over skin
The longing for you is aching in my chest,
you are my siamese twin

På tröskeln till mitt rum står gängliga ben

Du, min vän, som kommer när jag är redo att falla igen

Du som faller med mig

Krunegård sjunger "Svart är ingen färg det är så man känner sig"

och jag tror det är ett soundtrack till mitt liv

För så känns det i mig när jag går med dig

Du gömmer dig bakom hårda, svåra ord

Men vet du vad jag tror, jag tror att du är osäker innanför din kinamur

Du säger att du inte tror på Döden, och att de som tror på Döden

kommer dö före oss, men jag tror på Döden

Jag tror att Döden står oss närmre än Kärleken

Sen så går du

Du går ut genom dörren och försvinner ut ur mitt liv

Några få valda ord stannar kvar: "Du var bara ett tidsfördriv"

Kärleken.

Jag vet inte vad jag ska skriva om kärlek. För att vara ärlig, så har jag ingen aning om vad riktig kärlek är för något. Kärlek är inte min starka sida, för jag har aldrig älskat någon. Jag har varit förälskad, men jag tror att jag alltid blivit förälskad i kärleken, och aldrig i personen i sig.

Kärlek kan ju vara så mycket. Jag älskar min familj, helt klart. Jag älskar också mina närmsta vänner ända bort till månen och tillbaks. Men det där man ser på filmerna och läser om i böckerna, det där om hur kärleken kommer och får dig att falla pladask, rakt ner i asfalten så att du får skrubbsår på händerna så som du fick när du var fyra och ramlade från cykeln, det. Jag vet inte om jag tror på det längre, jag tror inte på "första ögonkastet". Jag tror att kärlek växer fram, inte bara händer sådär plötsligt, och verkligen inte mellan vilka människor som helst. Jag har tidigare trott att det går att jaga ifatt den sortens kärlek. Att det kanske skulle gå att tvinga fram kärleken, att den fanns mellan alla personer. Men attraktion och kärlek är två helt skilda saker.

Nyligen så insåg jag att det är okej att vara ensam. Att det faktiskt är ganska skönt att slippa allt som hör ihop med kärleken. Att det går att klara sig på bara kärlek från vänner och familj, och att man ofta klarar sig mycket längre på den sortens kärlek än olycklig förälskelse.

Men det är klart att jag vill bli kär, det är bara det att jag har slutat jaga kärleken. Den kanske dyker upp när jag minst anar det.

Se Kims inlägg om kärlek här.

Ibland när jag kommer på någon bra textrad så skriver jag ner den på det närmsta pappret jag kan hitta. Det kan vara ett gammalt kuvert, baksidan av ett kvitto eller bara ett kladdpapper där jag suttit och ritat små gubbar och transor. Ofta slarvar jag bort eller slänger de där papprena, och så försvinner de där bra textraderna som skulle kunnat bli en bra låttext.

Nytt namn, nytt utseende, ny start. På bloggen alltså.
Följ min blogg med bloglovin.

På Cirkus.

På Kafé 44, foto från Johnossis facebook.

Jag efter spelningen på 44an. Blöt i håret men med ett plektrum i handen!

Johnossi två dagar i rad. Helt. Jävla. Otroligt. Bra.
Spelningen på 44an kommer bli riktigt svårt att toppa, lika mycket mellansnack som musik, Nirvana-covers, "shiny, shiny, shiny boots of leather", Revolt III-introt, Summerbreeze, Chris is dead (där John avbröt mitt i för att berätta vad som verkligen hände), en jävla massa stagedives och crowdsurfing, ett plektrum och en helt fantastisk stämning. Vädret igårkväll stoppade inte mig och det är jag så otroligt glad för, även om jag såg ut som en dränkt katt när jag kom hem. Skulle göra om det vilken dag som helst.

Ideal

Kim har skrivit om ideal här, och tänkte att jag skulle skriva lite om mina ideal och om mitt självförtroende.

Sanningen är den att folk runt mig verkar tro att mitt självförtoende är på topp, men det är det inte. Ibland får jag sån hemsk ångest när jag ska gå utanför dörren att jag går igenom halva garderoben utan att hitta någonting som passar. Sån ångest att jag många gånger är nära på att börja gråta och begrava mig under täcket istället för att gå ut. Och när jag menar gå ut så menar jag inte ut som i ut på krogen/klubb, utan typ ner till centrum, träffa kompisarna för en fika, eller gå på spelning. Jag drar ofta i kläder när jag känner mig obekväm i dem.

För så missanpassad kan jag känna mig.

Men hur vill jag se ut då, vad är mitt ideal? Det finns nog inte någonting på min kropp som jag inte skulle kunna påpeka. Rakare näsa, inte så platt ansikte, djupare ögonhålor, större bröst, mindre mage, mindre lår, mindre rumpa, längre ben. Fötterna är helt okej. Läpparna också. Men allt annat.... Förra året klädde jag mig så gott som bara i svart under vinterhalvåret, för att jag hade sånt hemskt självförtroende. Framför allt, när jag tänker på hur jag ser ut, så skulle jag vilja se mer kvinnlig ut. Jag ser mig ofta i spegeln, vrider och vänder på mig framför den, och tänker att fan jag ser ju ut som en kille, det är hemskt.

Jag önskar att man kunde se sig själv med någon annans ögon ibland, för att kunna se det positiva med sin egna kropp. Tyvärr så funkar det inte riktigt så.

Absolut, jag har dagar då jag känner att jag ser helt ok ut. HELT OK. Jag vill kunna säga till mig själv att fyfan vad jag är snygg idag.

Har nu sökt Svenska B, Religionskunskap A, Matematik C och Multimedia A på Komvux. Go me, go memememe! Ikväll så går jag på Cirkus och ser Johnossi, det blir fint det.

Saker som jag skulle vilja jobba som:

• Fotograf
• Musikpedagog
• Illustratör
• Designer > reklam
• Webdesigner
• ?

Bara att välja något. Eller?

Det är supertyst i lägenheten. Det enda som hörs är ljudet som uppstår när jag knappar på tangentbordet. Tystnaden. Jag tror att det är något som är hemskt underskattat, faktiskt. Jag har inte ens orkat sätta på musik, och det är högst ovanligt för mig. Jag har tinnitus, så jag gillar egentligen inte att det är tyst tyst tyst, för då börjar det istället tjuta inne i öronen. Men det gör inte det just nu. Och det är så fruktansvärt skönt.

Idag var det sista dagen på två veckors jobb som vikarie för en fritidspedagog. Sista veckan tyckte jag var himla rolig, och det gjorde mig själv förvånad eftersom jag alltid hatat barn. Insåg väl att de har olika sidor precis som jag och kan vara rätt roliga och gulliga ibland (även fast de väldigt ofta pratar på tok för högt, slåss, gnabbas, tjatar, käftar emot och är allmänt jobbiga). Lämnade en teckning där jag ritat mig själv i någon slags chibi-form, med orden "Hoppas vi ses snart igen! Kram Erika" i en stor pratbubbla bredvid. Och jag hoppas faktiskt att jag får träffa de där ungarna igen.

Just nu kurrar magen och jag skulle ha börjat med maten för länge sen, men jag orkade inte och sen glömde jag bort tiden och nu sitter jag här klockan 21:22 med tom mage och upptinad, men olagad köttfärs i köket. Orkar inte röra mig. Det är en sidoeffekt av att jag jobbat i två veckor, säger mamma, "du är inte van vid det".

Men får nog ta tag i det där med maten nu. Vill ju inte ändra på mina nya, fina vanor. För de får mig ju att må så bra.

Vadå syskon?