Återvändsgränd.

Du målar upp mig som om jag vore Satan, och jag kan inte ta det ifrån dig. Jag var yngre och jag fick panik över vad som höll på att hända, så jag lämnade det. Lät det falla ur händerna och krascha i tusen bitar mot kall asfalt. Det är inte förrän nu som jag inser hur stort mitt misstag var, det är inte förrän nu som allt klarnar, det är inte förrän nu jag förstår hur jag verkligen kände. Och det är inte förrän nu du förklarar hur du kände. Din sida av berättelsen som nästan har fallit i glömska. Men jag kommer aldrig glömma dig, nej.

Vi fick aldrig veta säger du, och det är sant. Vi kanske hade hatat varandra, vi kanske inte ens hade kommit överens, MEN. Vi fick aldrig veta. Det gör att det bildas en klump i halsen och en värk i hjärtat, för jag vet att jag gått miste om någonting som vi aldrig kommer kunna få tillbaks.

Det finns inga chanser kvar för oss, säger du.
I mitt hjärta vet jag att det är sanningen, även fast jag hoppas på något annat.