It's not a matter of time.

Den sekunden som du öppnade dörren, gick ut från festen och tog några steg ut på den bleka asfalten så visste jag att jag skulle förlora dig. Hur mycket jag än sprang efter dig, bad dig att komma tillbaka in, hur mycket jag än slet och drog i din tröja så tittade du inte ens på mig. Men så satte du dig ner på trottoaren efter att ha halvsprungit några kvarter.
"Du måste ju vara ärlig med mig" lyckades du få ur dig, fortfarande stirrandes på dina fötter.
"Fattar du inte att jag försöker? Jag försöker så jävla hårt. Är det inte jag som borde vara arg?" sa jag hetsigt och var förvånad över hur förbannad jag lät. Du ryckte till lite av förvåning för ett ögonblick också, sedan återgick du till att vara tjurig.
"Varför skulle du vara arg för?"
"För att du är.... Sån här. Du ger mig inte den tiden jag behöver. Du förväntar dig för mycket av mig på för kort tid" förklarade jag och satte mig ner en liten bit ifrån dig, på tryggt avstånd. "Det skrämmer mig lite, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det"
Du var tyst ett tag, funderade nog. Sedan ställde du dig upp och gick tillbaks till festen.

Jag var på fest i samma hus igen förra fredagen. Det var nästan exakt tre år sen jag såg dig senast, och när jag kom in i vardagsrummet som var fullpackat med folk, så var det ändå på ett sätt tomt. För där, på andra sidan av det stora rummet med himmelsblåa fula väggar, stod du. Du hade längre hår och du var lite äldre, men du var precis likadan som den personen som jag hade lärt känna några år tidigare.
När du märkte min stirrande blick så log du lite svagt, höjde glasflaskan i din högra hand och nickade artigt för att hälsa. Jag kunde inte göra något annat än nicka tillbaks och le mitt bästa falska leende. För jag tror att du också vet att inget har ändrats sen du lämnade mig på trottoarkanten den där kvällen.