eme

jag följer markens mönster med blicken. rosa, grått och grönt blandas till en suddig, okänd färg när mina steg flyger över perrongen. de går i takt med mina hjärtslag, som skenar där någonstans i bröstkorgen.

- stopp, säger någon mjukt.

av en ren reflex stannar jag och tittar upp på dig. där under en lång, vågig, oborstad lugg kan jag skymta ett par snälla ögon som tillhör en främling.
plötsligt ler du det bredaste du kan.

- ville bara se om du skulle stanna.

dina ord flyter, med en röst som är lenare och mjukare än någon jag någonsin hört. jag känner mig handlingsförlamad och kan inte göra annat än stirra på dig.

- jag har följt dig med blicken sen du kom ner på perrongen, säger du och blickar bort mot rulltrapporna. du börjar skratta.
- hallå? är det någon hemma?

- oj... jag... jag blev bara så överumplad, svarar jag och ler lite snett.

det plingar till i högtalarna och en inspelad röst informerar om att tåget söderut ankommer. några sekunder senare susar det in på perrongen.

- det är mitt tåg, säger du och sätter händerna i fickorna. jag följer dig med blicken medan du går fram till pendeltågsdörrarna.

- ser du alltid så arg ut när du går omkring förresten? frågar du när du väl står inne i tåget.

fortfarande lite förvirrad skakar jag på huvudet samtidigt som dörrarna till tåget stängs och du ler en sista gång.