Kärleken.

Jag vet inte vad jag ska skriva om kärlek. För att vara ärlig, så har jag ingen aning om vad riktig kärlek är för något. Kärlek är inte min starka sida, för jag har aldrig älskat någon. Jag har varit förälskad, men jag tror att jag alltid blivit förälskad i kärleken, och aldrig i personen i sig.

Kärlek kan ju vara så mycket. Jag älskar min familj, helt klart. Jag älskar också mina närmsta vänner ända bort till månen och tillbaks. Men det där man ser på filmerna och läser om i böckerna, det där om hur kärleken kommer och får dig att falla pladask, rakt ner i asfalten så att du får skrubbsår på händerna så som du fick när du var fyra och ramlade från cykeln, det. Jag vet inte om jag tror på det längre, jag tror inte på "första ögonkastet". Jag tror att kärlek växer fram, inte bara händer sådär plötsligt, och verkligen inte mellan vilka människor som helst. Jag har tidigare trott att det går att jaga ifatt den sortens kärlek. Att det kanske skulle gå att tvinga fram kärleken, att den fanns mellan alla personer. Men attraktion och kärlek är två helt skilda saker.

Nyligen så insåg jag att det är okej att vara ensam. Att det faktiskt är ganska skönt att slippa allt som hör ihop med kärleken. Att det går att klara sig på bara kärlek från vänner och familj, och att man ofta klarar sig mycket längre på den sortens kärlek än olycklig förälskelse.

Men det är klart att jag vill bli kär, det är bara det att jag har slutat jaga kärleken. Den kanske dyker upp när jag minst anar det.

Se Kims inlägg om kärlek här.