Du sitter mindre än en meter ifrån mig.
Varje gång din blick genomborrar mina ögon så är jag tvungen att flacka, vända fokus mot ett annat håll. Jag känner inte ens dig, jag har aldrig sett dig förut men det är någonting som är så intressant med dig. Något som får mina knän svaga och mitt ansikte att rodna. Jag hör hur min röst ger vika varje gång jag försöker forma ett ord på mina skakiga läppar, och det gör mig galen.
I rummet finns egentligen bara du och jag. Du och jag och en hel barriär mellan oss. Jag ser att du flackar lite med blicken, ler lite nervöst och rodnar. Eller så ser jag det jag vill se.
Så är det över, magin bryts och det drömlika försvinner. Vi är tillbaks i verkligheten igen, men vi sneglar fortfarande lite nervöst mot varandra. Redan ute på gatan ångrar jag mig, vill springa tillbaks och få svar på alla frågor som aldrig ställdes.
Vill springa tillbaks och kyssa dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar