Långt borta.

Vi sitter vid ditt köksbord och dricker ur varsitt stort glas. Jag klev just innanför dörren och ute lyser solen. Trots att jag vet att det är kallt utanför väggarna så kan jag inte undgå att tycka att det ser mysigt ut.

– Så... Hur har du haft det? säger jag och tittar nyfiket på dig.

– Som vanligt. Jobbat, svarar du med en suck.

Sen är det tyst i köket igen. Utanför någonstans långt borta hörs ett fågelkvitter, och det gör mig lugn. Du gör mig lugn. Tystnaden skrämmer mig inte, utan den passar så väl där. Efter några minuter så förväxlar vi några meningar igen, och återgår sedan till att njuta av varandras sällskap.

Det är allt som behövs.